Tankar inför förlossningen

Jag har under hela graviditeten sett fram emot förlossningen. Nu ju närmre jag kommer den ju mer nervös blir jag. Den är så nära nu och snart ska jag få uppleva den största smärta jag någonsin känt men även den största lycka jag någonsin kommer känna. 

Jag hoppas att jag kommer få oanade krafter och att jag kommer klara av förlossningen utan att bryta totalt samman men jag är lite orolig för att rädslan och smärtan ska sätta klorna i mig och jag totalt kommer tappa fattningen. 

Jag har hela tiden haft inställningen att min kropp är gjord för att föda barn och smärtan jag kommer känna är tillfällig. Om jag bara kan komma ihåg det så tre jag att det kommer gå bra. Tillsammans med Johan kommer jag klara av detta. Jag måste tro på mig själv och min kropp helt enkelt. 


En vecka till BF

Jag kan inte greppa att förlossningen kan vara vilken dag som helst. Jag själv är så inställd på att gå över tiden så ibland blir jag lite rädd när jag inser att pyret faktiskt kan vara redo för världen och vilja komma ut innan. Är jag verkligen redo? Jag känner mig redo att möta lilla liten och längtar efter att få pussa på vårt barn men är jag redo för en förlossning? 
Ju närmre BF vi kommit ju mer osäker har jag känt mig. Jag ser fram emot det men samtidigt har jag börjat bli lite fundersam och orolig.

Hur kommer jag kunna hantera smärtan här hemma?
Jag vill verkligen inte skickas hem igen när vi åkt in, speciellt inte inte om vi behöver föda på Näl som ligger 1h bort. Mycket kan ju hända på 2h så jag hoppas verkligen att jag inte åker in för tidigt, men samtidigt inte för sent.
Hur kommer jag agera på förlossningen?
Kommer jag bli rädd och bete mig okontrollerat?

Ja jag har då ingen aning, jag hoppas bara på att allt ska gå bra och att pyret ska må bra efteråt. 

Även om jag är orolig så tror jag på alla kvinnors förmåga att föda barn så därför bör ju även jag klara av det. Hur som helst. Idag tror jag inte att det är någon bebis på G så idag ska jag bara njuta av härligt väder! 

Vem ska bestämma över föräldraledigheten?

Det pratas en del om hur man ska fördela föräldraledigheten. Det finns förslag på att lägga till ännu en "pappamånad" för att försöka göra det mer jämnställt och även att man ska fördela dagarna helt lika har jag hört förslag på. Jag personligen är inte för det förslaget då jag tycker att varje familj själva ska ha rätt att bestämma hur de vill fördela ledigheten. Jag kan ibland få dåligt samvete och känna mig som en dålig människa eftersom vi valt att inte dela lika. Vi har ekonomiska förutsättningar till att göra det men vi har ändå valt en väg som vi tycker passar oss.
Johan kommer vara hemma 6 månader med pyret och det är mer än vad många andra pappor är hemma men det är ju inte hälften.
 
Många gånger pratar man om kvinnors ekonomiska förlust av att gå hemma länge med sina barn men jag skulle vilja säga att det är en vinst för mig. Pengar och karriär står inte högst upp på min lista över viktiga saker i livet. Tiden med mitt(mina) barn värderar jag allra högst och att jag får chansen att vara hemma i lite mer än ett år med vårt pyre ser jag som den finaste gåvan jag kan få.
 
Alla är vi så olika och alla har vi olika förutsättningar och önskningar. Jag hoppas verkligen att den frihet vi har idag med att vi får bestämma över vår föräldraledighet inte tas ifrån oss.
 
Hur tänker ni?