Torsdagen 3 aug (dagen efter BF) började hoppfullt med lite molvärk på morgonen. La mig i soffan på landet och hoppades att det skulle bli något mer av det men till min stora besvikelse så försvann det lika fort som det kom även denna gång (hade känt så vid några tidigare tillfällen också).
14.00 hade vi besök på mvc. Vi fick information om att vi nästa vecka skulle boka igångsättning eller överburenhetskontroller. När vi gick därifrån så var det med en hopplös känsla för mig. Jag hade de senaste dagarna varit sjukt trött och orklös och kände att 2 veckor till av det måendet skulle vara en evighet.
Vi kom ut till landet igen strax före 16, jag gick ner till vår lillstuga, la mig i sängen och grät. Fick ett meddelande från Johanna 16.15 där hon frågade om jag ville följa med henne till IKEA, men hon fick till svar att jag skulle ligga i sängen hela kvällen och tycka synd om mig själv.
Somnade en stund och när jag vakande vid 17, ställde jag mig upp och splash så gick vattnet. Det var som man ser på film att byxorna blev dyngblöta och det rann ner på golvet.
Jag blev ganska chockad men tar upp telefonen och försöker ringa Johan som inte svarar. Ringer istället till pappa och när han svarar säger jag bara att vattnet har gått.
Johan och mamma är nere hos mig på några sekunder, även de var nog ganska chockade. Johan började springa och packa ner det sista till BB väskan och mamma hjälpte mig med att städa undan och komma iordning. Ringde till kordinatorn på förlossningen som sa att vi skulle komma in till antenatal på en kontroll.
Med en handduk i byxan och sätet täckt med plastadfrotté begav vi oss sedan in mot östra. Lugnare men förväntansfulla.
Redan efter 1 minut kom första värken och sen kom de fler allt eftersom. De var svaga men täta så vi ringde kordinatorn igen och hon sa att vi skulle åka till förlossningen istället.
18.04 skrivs vi in och får ett rum. Värkarna är fortfarande svaga men täta så de vill se så att de tilltar och ökar i styrka.
20.15 görs en kontroll för att se om vi ska få stanna eller inte. 5 cm öppen och att vi skulle bli kvar tills bebis kom blev beskedet och det kändes väldigt skönt.
20.35 fick jag in ett gåbord då värkarna blivit starkare.
20.55 ligger jag ner och andas igenom värkarna och Johan får massera min rygg.
21.20 börjar jag med lustgas då jag inte längre kände att det gick att andas igenom värkarna. Lustgasen blir min bästa vän i ungefär 50min innan jag börjat ångra mitt val att föda utan EDA.
22.10 kommer BM in för en ny kontroll och jag är då öppen 8cm. Ber om EDA men får beskedet att det är för sent. Här efter är allt lite luddigt. Smärtan ökar snabt och jag hinner inte riktigt med så lustgasen känns inte som hjälp. Ber BM återigen om EDA men hon får försklara att det är dags att föda barn. Säger/skriker i panik att jag inte klarar av det, att de får plocka ut barnet osv.
BM säger till mig att min kropp inte är snäll mot mig men att jag fixar det vilket jag in trodde på för en sekund. Allt jag kände var smärta och ånger över valet att föda "naturligt".
22.30 börjar krystvärkarna och 22.41 kom en liten bebis ut med huvudet åt fel håll, på snedden.
Galet stolt över mig själv sa jag något i stil med "Fan vad bra jag är, jag gjorde det"!
På bröstet låg nu vår alldeles perfekta lilla dotter, Hilmers lillasyster. En så häftig känsla att få uppleva en förlossning att det inte går att beskriva.