lillapyret

Jag är så oerhört lycklig över att vi får ha Hilmer hos oss. Att han kämpade sig kvar när hans syster eller bror lämnade honom själv där i magen. 

Inatt satt jag och tittade på vårt lilla mirakel, tänkte på allt vi gick igenom och då kom tårarna. Tårar av en enorm tacksamhet. Jag har varit så uppe i min bebisbubbla och inte riktigt reflekterat över allt men nu kom det ikapp mig. Under hela graviditeten fanns en stor oro för vårt lilla pyre, mycket pga allt som hände. Jag kommer ihåg tiden efter vi fått veta att pyret var kvar, så många tårar och så mycket ångest. Vetskapen om att jag hade ett hotande missfall och att vi löpte ökad risk för att förlora även det lilla pyret gjorde att glädjen inte riktigt fick infinna sig. Det  var först efter RUL i januari som jag började så smått tänka positivt, jag trodde dock att något skulle gå fel. 

 

När Hilmer kom ut till oss var han perfekt, det var inga fel på honom.

Han gör oss så lyckliga och vi älskar varje stund med honom. Våran lilla mirakel bebis!!

 

 

 

 

 

För lite mer än sex månader sedan gick vi igenom något av det jobbigaste vi varit med om, ett missfall. Man vet att det kan hända och att det är vanligt innan 12 gågna veckor men ändå så är det en enorm sorg och en stor förlust. Vi hade längtat efter att få bli med barn och när pluset äntligen dök upp så var lyckan obeskrivlig. Jag försökte hela tiden ställa mig in på att det kunde sluta i ett missfall men hur mycket jag än hade försökt så hjälpte inte det när vi stod inför det. Det var en väldig tomhet som infann sig, många vet hur det är för det är många som upplevt samma sak tidigare. Man ser det som skulle bli en barn rinna ur en som blodiga klumpar, sedan påminns man varje dag som det fortsätter om att det liv som börjat växa inom en nu hade dött.

 

Efter några dagar med tårar så mådde jag lite bättre, jag började se ljusare på saker och alla runt omkring mig var ett otroligt bra stöd. Jag kom tillbaka till vardagen och blickade framåt så gott som det gick även om ett ständigt illamående och kräkningar påminde mig om att jag nyss varit gravid.
2 veckor efter missfallet skulle vi på en kontroll eftersom jag inte slutat blöda. Jag ville ju bara bli av med alla rester som kunde tänkas finnas kvar så att jag kunde må bra igen och så vi kunde börja om.

 

Men beskedet vi fick på den efterkontrollen var inte bara att det fanns rester kvar utan kvar fanns även ett levande foster, vårt lilla pyre. Missfallet var från en tvillinggraviditet och en liten kämpe fanns fortfarande kvar. Dock fick vi beskedet att vi löpte ökad risk för ännu ett missfall så glädjen blandades med oro.

 

Att vi nu sitter här med 4 veckor kvar tills pyret är beräknad att komma känns helt otroligt när man tänker tillbaka på hur hösten såg ut. Sorgen, ångesten och oron som avslöste varandra. Glädjen som inte riktigt fick infinna sig så som den borde när man väntar det största som hänt en.

 

Nu är jag lycklig, vårt pyre lever där inne i magen och snart ska vi få träffa lilla liten. Jag njuter av alla rörelser och sparkar, oavsett när de kommer eller om de gör ont för det är ett bevis på vårt lilla mirakel där inne. Jag var rädd att jag inte skulle kunna ta till mig graviditeten ordentligt men för varje dag som gått så har lyckan och känslorna växt sig starkare. Alla förberedelser som vi har gjort har hjälpt till. Jag vet att många tyckt att man inte behöver fixa så mycket innan men för mig har det varit ett sätt att komma närmre pyret och närmre det faktum att vi faktiskt ska få bli försäldrar trots den höst vi har bakom oss.

 

Efter regn kommer solsken säger man och för oss känns det väldigt passande.....