När vi äntligen blev gravida efter många månader så blev jag självklart väldigt lycklig. Lyckan varvades med oro och många känslor från graviditeten med Hilmer dök upp igen. Ju längre tiden gick minskade oron och det var mest lycka kvar. Någonstans nu under våren så försvann långsamt lyckan. Jag slutade längta och graviditeten kändes mer och mer avlägsen. Ett tag senare dök istället en stor oro upp. En oro för att inte klara av detta, en oro att jag/vi gett oss in på något vi inte kommer kunna hantera. Hur ska jag orka två när jag nu inte ens orkar en? Det dåliga samvetet över den uteblivna orken. Känslan av att jag försummar vår fantastiska lilla pojk som vi redan har hos oss.
Ett dåligt samvete gentemot bebis i magen, varför är jag inte sådär lycklig som jag bör vara? Bebis är ju oerhört efterlängtad och jag borde sväva på små moln över det här för vi får ju faktiskt möjligheten att få uppleva ännu en graviditet och sätta ännu ett barn till världen.
Igår grät jag glädjetårar över att för första gången på oerhört länge känna en liten längtan efter lilla bebis i magen. Förvisso en längtan blandad med oro men ändå en längtan.
Hilmer hjälper mig mycket i mitt arbete med mina känslor, som jag skrev igår så pratar han så fint om bebis och imorse var inget undantag. Jag sa som vanligt att jag älskar honom och han svarade som alltid med att han älskar mig också, sen la han till "och jag älskar pappa och bebis också".
Den känslan jag får då är härlig för jag ser en förväntan hos honom och en enorm stolthet över att få bli storebror och det lindrar mitt dåliga samvete lite. För att han ska få växa upp med ett syskon är en stor önskan hos mig även om jag det senaste tvivlat på om jag vet vårt eget bästa.
Jag skäms över att jag inte känner den där lyckan men samtidigt vet jag att den finns inne i mig, jag måste bara få utrymme att släppa fram den och det genom att varva ner, ta hand om mina pojkar och börja förbereda mig både materiellt och mentalt på förändringen som ska ske.
Jag har aldrig önskat att jag inte vore gravid, jag älskar faktiskt att vara gravid även om jag just nu kanske inte bör göra det men där krockar känslorna lite.
Jag är så tacksam över graviditeten samtidigt som den just nu vänder ut och in på mig. Jag hoppas som sagt att det ska vända snart och att jag den sista tiden i sommar kommer få njuta fullt ut av det här.