lillapyret

Att vi ville ha syskon till Hilmer har vi båda varit överrens om redan från start. Vi har även varit överrens om att han gärna fick vara mellan 2,5-3 år men vi var medvetna om att det inte bara gick att bestämma. Hade någonstans hoppats att det denna gång skulle gå ganska snabbt att bli gravid men så blev det inte utan det tog sig först efter 9 "månader". Vi hade gjort en hormonbehandling som inte lyckades och hade en pausmånad innan jag skulle ta nåsta kur som tack och lov inte behövdes.

 

När jag gick upp den 26:e november så hade jag en känsla av att jag nog faktiskt var gravid. Den var lite skrämmande eftersom jag visste vilken enorm besvikelse det skulle bli om min magkänsla lurat mig. Testade först med ett billigt test som ganska snabbt visade två streck. För att vara på den säkra sidan tog jag även ett digitalt direkt efter där det stod i klartext "gravid 2-3 veckor". Fast klockan inte ens var 6 så kunde jag inte hålla mig utan gick in och väckte Johan för att berätta. Ingen av oss kunde somna om utan låg vakna och försökte smälta att det äntligen gått. 

 

Första tiden efter plusset blev ganska psykiskt påfrestande. Många minnen från graviditeten med Hilmer kom tillbaks och varje toalettbesök var en plåga. 

Under första mvc besöket så grät jag i stort sett hela tiden, så mycket känslor. 

För varje dag som gick kunde jag dock känna ett lite större lugn. Illamåendet kom och det lugnade mig en hel del.
Det var stor skilland på att vara trött och illamående denna gång eftersom jag inte bara kunde vila precis som jag skulle behövt utan jag hade även Hilmer att tänka på. Stackarn som inte kunde förstå varför mamma var "sjuk" så länge. 

Illamåendet har hållt i sig och kommer fortfarande ofta på kvällen men nu mår jag som vanligt på dagarna och jag har inte kräkts på 3-4 veckor. 

 

Magen blev snabbt svullen denna gång och jag är mycket större även om jag ändå inte är jättestor. Har börjat gilla magen nu när det faktiskt mest är bebis som tar plats.

 

Började känna bebis runt vecka 12-13, men det var först vid vecka 15 som jag kunde känna mig helt säker på att det var just bebis jag kände. Nu känner jag ofta och varje dag men inte riktigt lika mycket som med Hilmer när han låg i magen. Johan har faktiskt inte känt utanpå ännu och med hilmer gjorde ahnd et v18+" så lilla syskonet är lugnare än brorsan.

 

I vecka 6 gjordes ett VUL där man bara såg en gulesäck men allt såg bra ut.

I vecka 10 gjorde vi första riktiga ultraljudet, ett privat som vi bokat, de såg inget foster och oron blev enorm. Fick göra ett VUL där man tydligt kunde se en liten bebis på skärmen.

I vecka 11 gjordes ett ultraljud på mvc pga av oro samt att vår barnmorska ville se antal foster.

I vecka 12 fick jag en liten blödning så då gjorde de ett nogrant VUL på gynakuten.

I vecka 14 gjordes ännu ett på mvc för oron och när allt såg fint ut på de så kändes det lite lugnare. 

I vecka 19-20 gjorde vi RUL som visade en tillsynes frisk liten bebis 

 

En kort liten sammanfattning av dessa veckor som passerat. Ska försöka skriva lite mer nu för det är väldigt roligt att ha sparat efteråt men tiden är inte den samma nu som när vi väntade Hilmer så inläggen bli nog ganska få.