Nu har jag varit hemma i 2 månader och tiden fortsätter få fort.
2 juni hade jag mitt första samtal med psykologen och i fredags var jag på andra träffen. Det har känts väldigt skönt att komma dit. Jag har fått berätta hur jag känner, vad som oroar mig och hur mina tankar går. Jag har gråtit mig igenom nästan hela samtalen och gått därifrån och känt mig flera kilo lättare.
Mina dippar här hemma blir allt färre och jag känner att min psykiska ork är oerhört mycket bättre. Jag kan tänka på att vi snart ska få en bebis och jag kan göra det utan att drabbas av panik. Senast jag fick en riktig panikattack var i måndags efter TUL då allt kom så nära och blev väldigt verkligt men sedan dess har det känts helt okej.
Jag kan stundtals tänka på att det inte är långt kvar och göra det med en slags längtan. Kanske beror det på att det fyskiskt börjar bli ganksa tungt nu eller så har jag kommit en bit på vägen.
Hur som helst är det skönt att det går framåt ven om det inte går i raketfart.