Igår kväll fick jag återigen molvärk som jag haft vid ett par tillfällen. Denna gång strålade det till och från kraftigare och dessutom ner i ländryggen. Fick upp hoppet om att något kanske var på väg att hända. Efter många om och men så somnande jag och när jag vaknade nu på morgonen så kände jag ingenting förutom en enorm besvikelse.
Fast jag vet att jag inte kan påverka något så kom det en känsla av att vara misslyckad. Varför kan min kropp inte bara föda barn? Jag ser folk som föder till höger och vänster men här händer absolut ingenting. 9 dagar över tiden idag, känns som 9 veckor.
Jag vet att väntan är över om en vecka men just nu för stunden känns det väldigt jobbigt.
Jag vill hålla om vårt pyre nu, pussa lilla liten och låta kroppen fyllas med känslor som jag inte ens kan drömma om.
Jag vet att den besvikelsen jag känner och känslan av att vara misslyckad kommer lägga sig snart men just nu kan jag inte hjälpa det, det blev en tung morgon.
Ska försöka få lite mer sömn nu och sedan ladda inför dagen som bland annat innehåller sista MVC besöket och inbokning av överburenhetskontroll. Vi håller tummarna för att magen har växt sedan i tisdags för annars tror jag även att det kommer göras ett TUL i veckan för att kontrollera så att bebis får tillfälligt med näring där inne i trånga magen.
