Det är så svårt att beskriva känslor för andra, särskilt om det är känslor som inte alla upplever.
När jag gick hem från jobbet i slutet på april så var jag totalt slutkörd. Förstod det först inte själv men tillslut gick det nätt och jämt att hålla huvudet över vattenytan.
Med den trötthet jag kände då så var det för mig helt otänkbart att kunna ta hand om två barn, jag orkade inte ens ta hand om mig själv. Folk runt mig försökte peppa mig och säga till mig att jag visst skulle orka. Att fler före mig fått två barn osv. Men de personerna förstod nog aldrig hur jag kände.
Jag kan nu när jag börjat må bättre igen säga att om jag inte blivit sjukskriven och även får hjälp från psykologen så skulle jag inte ha orkat. Den trötthet jag upplevde var inte en vanlig trötthet som man känner som gravid, jag var energilös och tom.
Jag mår som sagt bättre nu, mycket bättre, jag kan nog tom säga att jag just nu mår bra. Jag känner att jag har ork till både hem och familj. Jag känner en lycka, glädje och längtan efter det liv vi snart ska starta.
Visst finns det en liten gnutta oro kvar men inte alls i samma utsträckning.
Nu ska jag ta till vara på denna tiden med Johan och Hilmer. Det är bara några veckor kvar nu innan vår familj får en till liten medlem...
