Graviditetsdepression

Under de senaste månaderna har jag långsamt kraschat. Trötthet, huvudvärk, synbortfall, orklöshet och nedstämdhet i en salig röra. Hoppades någonstans att det berodde på någon brist så att det skulle finnas ett "enkelt" sätt att fixa problemet på men alla mina värden såg bra ut då jag förra fredagen var och kollade upp dem nere på MVC. Det är ju iofs bra att min kropp mår bra men samtidigt innebar ju detta att mitt mående bottnade i något helt annat. 
Förra lördagen brast det helt för mig, jag insåg att detta är något jag behöver få hjälp med och det innan bebis ska komma till oss. Med stöttning och peppning från Johan och min mamma tog jag mig förra måndagen till läkaren nere på vårdcentralen. Hon sjukskrev mig och bokade in tid hos en av deras psykologer för att påbörja en samtalskontakt. Det kändes skönt efteråt, jag kände mig tömd men samtidigt hoppfull att det kanske var början på en väg tillbaks till mig själv.
I torsdags fick jag dock ett röstmeddelande på min svarare att läkaren pratat med psykologen som i sin tur sagt att mitt fall inte låg på hans bord utan att jag skulle vända mig till ett annat ställe. Jag satt i 2,5h i telefon och försökte hamna rätt och till slut efter att jag fått prata och förklara för 3 mäniskor så hamnade jag hos min barnmorska som skrev en remiss till psykologerna som är kopplade till MVC/BVC.
Den remissen bör komma fram till dem idag så jag hoppas att jag denna veckan blir kontaktad och får en tid inom några veckor.
 
Att ha varit hemma nu i 1,5 vecka har gjort gott då jag just nu bara har en sak att lägga min energi på, nämligen min familj. Hilmer har fått stå tillbaka så enormt mycket det senaste pga att jag inte orkat och att mitt tålamod varit nästan obefintligt. Johan har fått stå ut med en ledsen, arg och nedstämd sambo som inte haft ork att göra minsta lilla i hemmet. 
Jag har fortfarande en bra bit kvar och många känslor att reda ut men bara det att ha kunnat skratta tillsammans under helgen är en stor sak för mig. 
Jag hoppas innerligt att jag ska kunna komma på fötterna igen och få må bra innan vår lilla bebis ska komma och vända upp och ner på vårt liv <3!
 
Eftersom jag alltid mått gott av att skriva så kände jag att nu kanske är läge att börja. Att skriva ner alla de där känslorna som jag brottas med och reflektera lite på samma gång. Det är såklart lite utlämnande men samtidigt tror jag det kan vara väldigt givande.
 
 
 

Trött

Ungefär 5 av 7 kvällar lägger jag mig tillsammans med Hilmer, de andra två sitter jag uppe till 21, senast 22 bara för att det känns så tråkigt att somna 19-20 varje kväll.

Med Hilmer i magen kunde jag gå hem från jobbet och vila en stund, nu går inte det och det känns verkligen. 
Efter en dag på jobbet är jag helt slut och har nästan noll på energikontot. Känns väldigt tråkigt och orättvist emot Hilmer att jag inte orkar vara den mamma jag vill vara. 
Jag hoppas verkligen att jag får min graviditetspenning godkänd för då kommer jag kunna vila lite på förmiddagen och sen ha energi över till Hilmer och Johan på eftermiddagen/kvällen.

Bäst energi har jag på morgonen så nu ska jag passa på att städa lite innan den tar slut :)

Välkommen vecka 42

Då är vecka 42 och absolut sista graviditetsveckan. Vi kanske kommer "välkomna" vecka 43 också men mer än så kommer inte hinnas med vilket känns skönt.

Så hur mår jag nu när jag gått över tiden?

Börjar med det psykiska som nog är det största "problemet". Det är så påfrestande för varje dag som passerar och humöret svänger verkligen. Jag har sagt det förut men en dag efter BF känns som en vecka innan. Man går med en enorm längtan och förväntan. "Idag kanske det händer" sen "Nehe inte idag heller, kanske imorgon"! 

Många frågar om det kommit bebis, en fråga som konstigt nog inte stör mig. Trodde den skulle göra det men istället känner jag mig bara tacksam att folk tänker på oss dessa dagar. 

Nu till den där kroppen som de senaste dagarna har åldrats 50 år ungefär. Jag har ont i ljumsken men det är ändå hanterbart. Jag har även till och från ont i höft, rumpa och rygg men även det går helt klart att hantera. Är segt att jag börjat vanka lite när jag går men känns dumt att klaga när de finns dem som har foglossning från vecka 20 och tom dem som till slut behöver kryckor för att kunna ta sig fram. Jag behöver ha det såhär i max 2 veckor, om det nu beror på graviditeten som jag förutsatt att det gör.

Det som är värst bland de fysiska är nog sömnen. Jag sover fortfarande relativt bra men jag får väldigt ont i vänster höft. För att inte bli misstolkad så menar jag med relativt bra att jag är uppe ca 1 gång/timme om nätterna men att jag sedan kan somna om. Jag ligger ofta vaken 2-3h runt 3-4 snåret men sedan somnar jag och får några välbehövliga timmar till. 
Är enormt trött på mina handledsskydd och längtar så efter att slippa sova med dem. 
Åhhhh tänk att jag snart ska få sova utan handledsskydd och dessutom kommer kunna sova precis i vilken ställning jag känner för, det ska bli underbart! 

Nu ska jag kämpa på en vecka till. Ni kommer säkert på läsa en del klagan men det hör till :). Hur positiv inställning jag än försöker ha så går det inte att mota bort att det faktiskt är jobbigt också. Nu kan vi väl allihop hålla tummarna för att pyret vill komma av sig själv. Min gissning har varit 6:e juni men jag skulle gärna se att jag får fel och att någon av er som gissade på 2-3 juni får rätt istället :)!