lillapyret

Under de senaste månaderna har jag långsamt kraschat. Trötthet, huvudvärk, synbortfall, orklöshet och nedstämdhet i en salig röra. Hoppades någonstans att det berodde på någon brist så att det skulle finnas ett "enkelt" sätt att fixa problemet på men alla mina värden såg bra ut då jag förra fredagen var och kollade upp dem nere på MVC. Det är ju iofs bra att min kropp mår bra men samtidigt innebar ju detta att mitt mående bottnade i något helt annat. 

Förra lördagen brast det helt för mig, jag insåg att detta är något jag behöver få hjälp med och det innan bebis ska komma till oss. Med stöttning och peppning från Johan och min mamma tog jag mig förra måndagen till läkaren nere på vårdcentralen. Hon sjukskrev mig och bokade in tid hos en av deras psykologer för att påbörja en samtalskontakt. Det kändes skönt efteråt, jag kände mig tömd men samtidigt hoppfull att det kanske var början på en väg tillbaks till mig själv.

I torsdags fick jag dock ett röstmeddelande på min svarare att läkaren pratat med psykologen som i sin tur sagt att mitt fall inte låg på hans bord utan att jag skulle vända mig till ett annat ställe. Jag satt i 2,5h i telefon och försökte hamna rätt och till slut efter att jag fått prata och förklara för 3 mäniskor så hamnade jag hos min barnmorska som skrev en remiss till psykologerna som är kopplade till MVC/BVC.

Den remissen bör komma fram till dem idag så jag hoppas att jag denna veckan blir kontaktad och får en tid inom några veckor.

 

Att ha varit hemma nu i 1,5 vecka har gjort gott då jag just nu bara har en sak att lägga min energi på, nämligen min familj. Hilmer har fått stå tillbaka så enormt mycket det senaste pga att jag inte orkat och att mitt tålamod varit nästan obefintligt. Johan har fått stå ut med en ledsen, arg och nedstämd sambo som inte haft ork att göra minsta lilla i hemmet. 

Jag har fortfarande en bra bit kvar och många känslor att reda ut men bara det att ha kunnat skratta tillsammans under helgen är en stor sak för mig. 
Jag hoppas innerligt att jag ska kunna komma på fötterna igen och få må bra innan vår lilla bebis ska komma och vända upp och ner på vårt liv <3!

 

Eftersom jag alltid mått gott av att skriva så kände jag att nu kanske är läge att börja. Att skriva ner alla de där känslorna som jag brottas med och reflektera lite på samma gång. Det är såklart lite utlämnande men samtidigt tror jag det kan vara väldigt givande.