Hilmer fick veta redan i januari att han skulle bli storebror så väntan för honom var lång men jag upplevde aldrig att han kände att de blev för lång.
Vi pratade mycket om bebisen i magen och hur allt skulle bli när "Dino" kom ut.
Han pussade magen och bar noga med att alltid inkludera bebisen nör han pratade om oss som familj.
Vi förberedde honom så gott som vi kunde på vad som skulle hända när det var dags för bebisen att komma och vi försökte svara på alla frågor.
En dag sa han till mig "mamma, bebisen ska komma ut ur din snippa och det kommer göra jätteont så då får polisen köra dig till sjukhuset och då ska jag vara med mormor och morfar".
Allt utom polisen stämde och det var skönt att han förstått så bra vad som skulle hända.
När dagen äntligen kom då det var dags så kändes han så lugn och det var skönt.
När lillasyster kommit ville vi att Hilmer skulle få träffa henne så snart som möjligt så han fick komma till BB med mormor och morfar. Han var så stolt!!! Att se mina två barn mötas och att se Hilmer titta på sin syster med den blicken var helt otroligt, nästan större än själva födseln.
Han hade med sig en nalle som väntat där hemma sedan i maj och som han längtat efter att ge henne. Allt var bara underbart och ett minne som jag alltid kommer bära med mig.
Här hemma har Hilmer fortsatt vara stolt över sin syster och han säger flera gånger om dagen hur söt hon är och hon får tusen pussar och kramar. Än så länge har vi inte märkt så mycket av någon avundsjuka men jag tror att det kan komma sen när Johan börjar jobba igen och jag ska räcka till för båda.
Som en liten summering så är Hilmer en helt fantastisk storebror och jag blir varm i hela kroppen av att se dem ihop.
