Den senaste tiden har jag inte varit på topp. Jag har varit ovanligt trött och känt att jag inte räcker till som jag vill. I veckan började jag gråta på kvällen framför tv:n för att jag insåg att jag haft riktig ork att leka med Hilmer när jag kom hem från jobbet, något jag känt det senaste varit ett projket.
Igår kväll under nattningen så var jag så trött att jag till slut började gråta. Hilmer kröp över till mig och sa förlåt. Jag fick förklarat för honom att han inte gjort något fel utan att mamma bara var trött. Han la sig då på min arm, torkade mina tårar och klappade mig på kinden. Sen låg han där och höll om mig tills han somnade.
Gjorde så ont i mig att han trodde att jag var ledsen på honom men att han visar en sån empati som han gör det värmer verkligen. Imorse berättade jag för honom hur glad jag blev av att han tröstade mig <3!
