Det tog 2h innan jag fick komma in och träffa en läkare och hennes student. En snabb undersökning och ett konstaterande att ett litet hjärta pickade.
Glad, lycklig och lättad gick jag därifrån. Ringde Johan.
På vägen hem spelades återigen wake me up.
Bestämde mig för att åka ner till stan. Gick in på Lindex och klämde på bebiskläder. Nu vågade jag tro på det. Gick in på bokhandeln, köpte en gravidbok. Åkte vidare, köpte kräftor, detta skulle firas, lilla hjärtat slog.
Gick till jobbet, arbetskamraterna hade planering. Berättade glatt att jag skulle komma tillbaks på onsdagen.
På väg hem kände jag att jag började blöda. Lugnade mig med att jag gjort det efter VUL sist också.
Sätter mig på toa, blodet forsar, med klumpar, tydliga klumpar. Sms:a min syster.
Det kom inga tårar,bara en tomhet. Satte mig i duschen. Johan kom hem. Berättade att vi fått missfall. Massor med blod och mer klumpar. En kväll då vi skulle fira blev en kväll av total tomhet. Kräftorna åts men smakade inte bra och allt kändes svart. Tårarna kom. Nu var det över.
Fruktansvärd känsla. Så himla orättvist att man måste gå igenom något sådant..... Tack o lov blev det bra i slutändan för er del och ni fick ert fina lilla mirakel<3