Två dagar innan jag testade positivt så hade jag molvärk och var säker på att mensen skulle dyka upp. Det visade ju sig att så inte var fallet och det var ett graviditetssymptom. Var väldigt trött i början och på jobbet ville jag helst vara för mig själv. Kände mig så oerhört grinig.
Brösten ömmade lite men inte så att jag kände av det så märkbart.
I v6 började jag må illa. Det smög sig på mig och till en början var jag bara osugen på att äta vissa saker för att sedan öka och ge mig ulkningar på morgonen. Jag mådde som värst veckorna efter vi fått missfall. Jag började spy, mådde ständigt illa och behövde hänga över toastolen varje morgon. Tröttheten satt i den med men kanske mest pga att jag åt lergigan mite.
Brösten ömmade till och från och ibland hittade molvärken tillbaka.
Illamåendet höll i sig och började avta lite under v12. Nu kan jag må lite illa på morgonen eller på kvällen men det är mer sällan änn tidigare.
Molvärk har jag haft en del nu det sista och även ont i ryggen till och från men det vore ju konstigt om man inte kände av något alls av att kroppen förändras.
Det jobbigaste för mig har helt klart iaf varit illamåendet. Jag avskyr att spy, så till den milda grad att jag håller igen tills det verkligen inte går mer. Det är väldigt skönt att det börjat släppa för jag vill inte kräkas en enda gång till nu. Dock så kommer det ju vara värt varenda sekund om vi i maj får träffa vårt lilla pyre!
