Idag hade vi mammaträff här hemma och pratade lite om graviditeter och missfall. Jag kan fortfarande blil helt gråtfärdig när jag tänker på graviditeten och de känslor jag brottades med. Nu tänker jag inte så ofta på det längre men då och då kommer det över mig.
När jag ser på Hilmer och tänker att det var just han som låg i min mage och kämpade medans jag låg i soffan, gråtandes och med stor ångest gör att det hela blir ännu mer påtagligt. Är så glad att jag inte visste då vem det var i min mage för jag tror inte jag hade överlevt då. Ångesten var stor över att kanske vårt lilla pyre inte skulle klara sig men den skulle varit ohållbar om jag visste att det var Hilmer.
När en av mina vänner sa till Hilmer "du har ju en liten tvillingbror i himlen" så brände tårarna bakom ögonen. Det går inte att förklara varför för jag vet faktiskt inte själv. Jag sörjer inte längre missfallet men det finns där i bakhuvudet någonstans, att Hilmer kunde haft en bror eller syster hos sig.
Hur jobbig graviditeten än var så fick den det finaste slut man kunde tänka sig. Ut tittade vår lille kille, levande, frisk och helt underbar.
Älskande lilla barn. Din närvaro gör mig så lycklig. Du är det finaste jag har och är så lycklig över att du kom till oss. Att få se dig växa och utvecklas är det mäktigaste jag varit med om. Vårt lilla mirakel. 
