lillapyret

För ett år sedan hick jag igenom det absolut hemskaste dygnet i mitt liv. Vi låg inne på vårt rum på BB, sådär lyckliga, oroliga och förvirrade som man är som nyblivna föräldrar. Vi tycker att vår son andas konstigt men tänker att det nog ska vara så. Men vid lunch kände vi att vi kanske skulle ringa på klockan för säkerhetsskull ändå så vi kunde bli lugna. Tyvärr blev vi knte lugna utan sköterskan bekräftade vår oro och sa att han var snabbandad. Oron blev total och jag såg det värsta scenariet framför mig, han skulle dö. Att barn är snabbandade är vanligt och oftast helt ofarligt men där och då var det inte riktigt möjligt att ta in det. Under eftermiddagen som följde höll de koll på honom genom att mäta syresättning och kolla andningen. På natten blev det provtagningar och jag fick inte amma längre än 5min åt gången för han fick inte anstränga sig så det blev koppmatning med ersättning. Ett av proverna visade infektion men de tog ett andra prov som visade att det inte var någon fara och efter det svaret kommit fick jag börja amma lite längre stunder.

Nu har Hilmer funnits hos oss ett helt år. Det går inte riktigt att förstå samtidigt som han känns så självklar.