lillapyret

Sen några veckor tillbaks har Hilmer fått ett temprament. Ibland blir jag tokig för det känns som jag inte kan göra rätt. Tex igår då jag skulle hjälpa honom med kläderna. Först blev han "arg" för han ville ta på sig strumpan själv, sen blev han "arg" för att han inte kunde ta på strumpan själv och sist blev han "arg" för att jag tog på den för att sedan vara den där glada killen som jag är van att ha här hemma. Det är alltså inte något som håller i sig några längre stunder och anledningen att jag skriver "arg" är att det inte är några stora utbrott så som jag hört andra berätta om men han visar iaf missnöje. 

Den där missnöjestonen han får kan göra mig galen, särskilt när jag själv känner att den inte är befogad. Jag vet ju att den är verklig för Hilmer så jag försöker bemöta det men ibland vill jag bara säga "sluta gnäll, du har inget att gnälla över", men det är tur att jag har en begränsning som gör att jag låter bli. 

Ibland kan han dock fastna lite i den där tonen och då kan jag be honom prata snällt till mig och då gör han oftast det vilket är skönt.

Är vi iväg eller hittar på saker så är det aldrig några problem så det händer bara hemma och mest då han är lite uttåkad och jag kanske inte har möjlighet att vara 100% med honom.

Jag kan få så dåligt samvete när det blir så och jag försöker inkludera honom så gott det går i sakerna jag gör, som att diska, hänga tvätt eller städa men jag kan inte alltid vara honom helt till lags tyvärr.

 

Jag borde kanske inte klaga eftersom Hilmers "utbrott" inte är några utbrott utan bara gnäll och jag har ju hört om de som lägger sig ner, skriker och slår men det är ändå påfrestande när man inte känner sig tillräcklig. Som alla andra föräldrar vill jag såklart att han ska få vara nöjd och glad mest hela tiden :)!