Idag har jag funderat mycket över varför jag blev så ledsen igår. Till slut slog det mig att jag inte blev mest ledsen över förändringen utan det jag blev mest ledsen över var att jag brydde mig om förändringen. Jag har i stort sett varit frisk i 3,5 år och jag har verkligen trott att detta med att vara gravid var något som jag var psykiskt redo för.
Det kändes som ett enormt bakslag för mig att jag kände så starkt när jag såg mig i spegeln.
Har inte känt den typen av självförakt för min kropp på oerhört länge och nu stod jag där med det finaste som finns, en bebis i magen, och brydde mig om någon extra centimeter på höften.
Det är tur att jag har Johan och min mamma som jag kan prata med och som förstår mig. De förstår inte mina känslor men de förstår att jag känner som jag gör och det hjälper mig att själv acceptera att de känslorna finns.
Vad hade jag gjort utan er?
Härligt med fina människor runt omkring dig, det är bland det viktigaste som finns!
skriven