lillapyret

Nu närmar sig dagen då pyret ska komma till världen och tankarna på förlossningen blir allt fler ju närmre 24 maj vi kommer. Jag har hela tiden längtat efter förlossningen och sett fram emot att få uppleva den men nu det senaste har den längtan även blandats med lite oro.

Jag ser fortfarande fram emot det men med lite skräckblandad förtjusning. Jag ska få uppleva en smärta jag inte kan föreställa mig och jag ska få uppleva det största man kan vara med om, se sitt barn för första gången. Men jag är orolig att jag inte ska kunna hantera smärtan.

 

Jag ska försöka gå in med en positiv inställning. Kvinnor är gjorda för att föda barn och så även jag. Jag ska göra mitt bästa för att möta smärtan utan att få panik och bli rädd. Jag vet att en förlossning inte pågår för all framtid och det ska jag ha med mig i huvudet när det gör som ondast och jag inte vill vara med längre.

 

Jag vet att man inte kan säga innan att man inte ska ta epidrual utan man ska vara öppen för allt men jag har en stark önskan om att slippa den. Jag är rädd för att må dåligt utav den och därför vill jag inte ha den. Jag kommer säkert ändra mig när jag väl är där och jag tror att smärtan inte går att hantera men så är mina tankar just nu.

 

Jag älskar att lyssna på när andra berättar om sina förlossningar, så länge den som berättar inte antar att det ser likadant ut för alla. Alla ser tillbaka på sina förlossningar olika och alla har olika upplevelser av smärtan, bedövning osv.

En av de finaste upplevelserna jag fått berättat för mig är från min mamma.

När hon precis fått min storasyster, efter en jobbig förlossning där det krävdes sugklocka så vände hon sig till min pappa och sa "Det här gör jag om!"

 

Tänk om man kan få den känslan. Nu när jag sitter och skriver detta så kommer den där längtan fram igen. Längtan efter att få uppleva stunden då pyret ska komma till världen!!!